ibland känner jag bara att det går för långt

jag vill tillbaks, tillbaks dit igen, i min dröm, där mitt liv var perfekt, ingenting som var fel, jag va lycklig från första till sisda dagen, utan några som hellst problem, varför kan det inte bara vara så nu?

jag vill må bra, eller bättre iaf, jag mår vell okej, IBLAND, men jag mår dåligt större del av min tid mer än vad jag mår bra, jag vill inte.

ni vet vell hur det känns att hoppas på nånting som är hopplöst? så känns det för mig.

även fast jag är verkligen lycklig ibland, så blir det kaos i mitt huve mitt upp i allt, från högts upp på toppen, till ett pladdask mitt på backen.

det känns som allt jag håller på att läka, rivs upp hela tiden, utav allt jag får höra, jag klarar inte av att höra hur mycke som hellst, jag vet inte vad som händer ibland, men jag vill inte tillbaks dit igen, jag trodde allt höll på att bli bra, sen gör mitt liv en ursväng och kommer tillbaks med samma gamla panik känslor.

det är tur jag har dig, annars skulle inte jag orka, att få ha dig att älska, och att få bli älskad av dig, får mig att tänka tillbaks och lida ut, det är trottsallt bara ett år kvar, sen får jag hoppas att allt blir bra, om inte, så vette fan vad jag ska ta mig till, eftersom allt jag vill är att komma härifrån, fast ändå inte.

det känns som ingenting funkar på mig längre, inte änns mina tabletter,som är till för att jag ska må bra, jag har sömnproblem som gör mig ännu mer deprimerad, och ALLVARLIGA humörsvängningar.

fuck life.